Sandra Norman

Min förlossningsberättelse
Onsdagkväll 13/4 låg jag i soffan och tittade på Karlsson på Taket samtidigt som jag filmade min mage eftersom det sparkade väldigt mycket, samtidigt som jag hade molvärk. Jag gick på toaletten och upptäckte att jag haft en liten blödning, antar att det var en teckenblödning. I samma stund så kommer Linus in genom dörren, han skulle ju jobba borta tills torsdag så gissa om jag blev glad.
 
Vi såg lite på teve och sedan gick vi upp och tittade på teve och åt lite pop-corn och molvärken höll i sig och började kännas kraftigare. När jag låg och skulle somna så funderade jag starkt på om det var värkar eftersom dom ökade i intensitet. Men jag lyckades sova iallafall trots värken och vaknade endast till 3 gånger under natten av att det gjorde ont.
 
Just efter 5 på torsdagmorgon startade jag min värkapp eftersom det nu gjorde betydligt ondare, kom betydligt oftare och jag var tvungen att försöka andas igenom smärtan och jag ville absolut inte blir störd, jag gick in i min själv vid varje värk och hörde inte vad Linus sa, och jag svarade inte heller.
 
När klockan var mot 09.30 ringde Linus till förlossningen och dom tyckte att vi kunde komma in på en kontroll, och skulle det vara falskt alarm skulle vi få ta in på patienthotell istället för att åka hem eftersom jag gått över 14 dagar. Så jag tar en dusch (som inte ligger på 10 i topp listan över sköna duschar) och sedan kämpade jag mig ner för trappen och vi begav oss mot Sunderbyn.
 
När vi kom in så fick jag lägga mig i ett rum där dem tog CTG och jag vet faktiskt inte hur länge jag låg där inne, sista stunden så somnade jag mellan värkarna då jag var fruktansvärt trött då jag bara fått 4 timmar sömn under natten. När barnmorskan kom in och undersökte mig så var jag 4, eventuelt 5 cm öppen. Hon kunde inte riktigt avgöra om det var 4 eller 5 centimeter. Då skrev dom in mig på förlossningen och jag fick byta rum. Klockan var nu 13.30
(ser ut som en besvärad val som har strandat, haha!)
 
Barnmorskan som jag nu fick var helt underbar och satte nål i handen på mig så ingången skulle vara färdig, hon lyssnade på bebisens hjärtljud och pratade om allting som hon gjorde och talade om att hon läst mitt förlossningsbrev och skulle försöka göra allt för att tillgodose mina önskningar.
 
Efter ca 1,5h hade jag inte öppnat mig så mycket mer, var kvar på 5cm så hon tog beslutet att ta hål på mina hinnor för att få lite fart på latensfasen. När hon tagit hål på hinnorna så satte hon en elektrod på barnets huvud så vi kunde följa hjärtljuden och hon talade även om för oss att barnet skulle ha hår på huvudet. Det var vi faktiskt inte så förvånade över eftersom både jag och Linus är född med hår.
Efter ytterligare en timme så hade jag inte öppnat mig så mycket mer heller så hon tog beslut tillsammans med läkare att sätta värkstimulerande dropp på mig.
 
Efter det här så känns det ändå som att timmarna gick ganska fort. Jag fick gå på toaletten tillsammans med Linus, vilket tog en himla tid, eftersom det kom värkar hela tiden, samtidigt som det rann fostervatten varje gång jag skulle ställa mig upp. Fick även middag här någon gång men jag var inte alls intresserad av att äta. Linus fick ta min middag och jag tog efterrätten - som var rabarberkräm(cravade det i början av graviditeten).
Jag satt på pilatesboll och jag gick lite med gåbord, jag satt upp och jag låg ner.
 
Kring 20-tiden så gick det inte att härda ut längre. Jag fick testa lustgas, men jag fick inte kläm på det riktigt och den tog inte där den skulle samtidigt som det kändes som man var för full, vilket är en känsla jag inte alls trivs med. Så det fick komma en läkare och sätta epidural på mig.
Detta var bland det jobbigaste jag varit med om! Först fick jag ligga ner när han skulle sätta den, men tillsist fick jag sätta mig upp då det var enklare för honom. Att sitta tung och avslappad med kutad rygg, med en jätte mage i knät, samtidigt som någon sticker en i ryggen, och man vet att man måste sitta still och värkarna kommer tätt -  Det var riktigt tungt kan jag tala om! Men herregud så skönt det var när han var klar och edan var på plats, känslan av värkarna försvann som helt.
Vi kunde se på skärmen att det kom värkar, men jag kände dom inte över huvud taget, en sådan lättnad som även gjorde det möjligt för mig att sova en stund. Jag vilade ganska länge och sovde ca 45 minuter. Här var det även skiftbyte och jag fick en ny barnmorska och en ny uska.
(Här hade jag fått EDA och kunde äta litegran också, kvällsfikat serverdes kring 8 tiden tror jag. Och som ni ser var jag så himla stor så jag kunde knappt knäppa rocken, jises)
 
Klockan var nu kring 22.00? och jag fick en väldigt hög dos av värkstimulerande, max dosen hade jag fått sen innan och nu med samråd av läkare så hade dom satt doseringen ännu högre. Nu kände jag av värkarna igen och det var ett kraftigt tryck nedåt, och värkarna kom så tätt inpå varandra att jag inte hann andas innan nästa värk tog kraft.
Klockan 23 började mina krystvärkar och jag fick krysta igenom nästan varje värk som kom, totalt var det 4-5 stycken värkar som jag fick andas igenom, resten var det bara att krysta på. Och jag har nog aldrig varit med om något så jobbigt för kroppen. Jag hann inte andas speciellt mycket mellan värkarna, jag hade svårt att få till det på det första krystvärkarna, jag var så fruktansvärt trött, kroppen bara skakade och det var typ 100 grader varmt inne på rummet!
 
Jag vet att jag sa flera gånger att det inte skulle gå. Hur mycket jag än krystade så kom ju aldrig det där huvudet, det bara åkte fram och tillbaks. Efter ett jäkla bra tag så säger min barnmorska att jag måste lyssna noga på henne, och en till barnmorska kommer in. 
Min barnmorska säger då "Vid nästa krystvärk så behöver du inte ta i för kung och fosterland, och när jag säger stopp så får du inte krysta  något mer". Jag krystar litegran, och värken tar slut när hon ska säga stopp så det var inte svårt att hålla emot. Sedan kommer nästa värk och jag krystar lite till, inte alls speciellt mycket eller hårt och då kommer han, tillsammans med en ny fors av fostervatten.
Klockan 00.13 var han äntligen ute, helt perfekt och började skrika efter typ 2 sekunder.
Där och då upplevde jag nog det häftigaste som man kan uppleva, och känslorna kom som en käftsmäll när dom lade upp honom på mitt bröst och Linus satt bredvid mig och höll min hand med världens stoltaste blick.
 
Det traditionella fikat efter förlossningen 
Rutinbesök hos BM vecka 42 (41+4)
Då har jag varit på mitt sista rutinbesök hos barnmorskan för den här graviditeten iallfall. Om ungen inte kommer under denna vecka så är jag nu mer ett fall för specialist mödravården i sunderbyn och inte vanliga mvc här hemma. 
 
Hur som helst så var mötet ungefär som det brukar, inte så mycket nytt. Jag hade inget protein i urinet nu heller, och mitt blodtryck ligger kvar på 120/90, för högt undertryck med andra ord. Mitt sf-mått hade tyvärr ökat sen sist, men enbart med en centimeter, så det ligger nu på 37cm. Och jag hade ökat ett kilo i vikt, men nu tror jag tametusan att det är vätska, för nu svullnar jag ordentligt jämnfört med förrut. 
 
Det bokades iallafall ett besök i sunderbyn, så om jag inte har kommit igång med förlossningen i veckan så har vi tid hos smvc på fredag. Då görs ett ultraljud där dom kollar hur bebisen mår, hur mycket fostervatten som finns och om flödet i navelsträngen är bra. Utifrån resultat tas sedan ett beslut om vi ska få åka hem över helgen och komma tillbaks på måndagen eller om vi blir igångsatta samma dag. För mig spelar det inte så stor roll vad dom säger, åker jag dit på fredag så är det för att föda barn, och jag vägrar att åka hem igen förrän jag har fött. Sen hur dom löser det, de är inte mitt problem. 
Nu kommer ungen bli vräkt, vare sig h*n vill det eller inte! :) 
 
 
Gravid michelin
Någonting som har börjat bli mer jobbigt nu är samling av vätska i kroppen. 
Jag har samlat lite vätska i väldigt många veckor, kring vecka 30 någonting började det, men var främst i mina händer, vilket gjorde att jag fick mycket smärta i fingrarna, speciellt under natten. Men jag har kunnat leva över det utan problem. 
Mitt nya problem är att jag samlar rätt så mycket vätska i fötterna nu och även om jag inte gått eller stått mycket under dagen så ser jag ut som en michelingubbe nedan för knäna. Jag har lösa ankelsockar på mig som inte ens känns, men ändå kan man se vart sockarna har suttit. Igår var jag riktigt stor om fötterna så jag spenderade en timme i badkaret med en smoothie och Netflix. 
Såhär ser det alltså ut när jag badar om kvällarna, badar alltid så länge så det blir långtråkigt att bara sitta och stirra i väggen. Då är plattan en himla bra grej att äga :)
Såhär sexiga var mina fötter igår. Mer runda än platta, inte konstigt att alla skor sitter tajt och det nästan är trångt att få in foten i en foppatoffel..