Sandra Norman

Milja 1år 😘
I torsdags så var det dags för Milja att bli ett helt år gammal. Tiden har gått så fort fram känns det som, samtidigt som det känns som att hon alltid funnits bland oss. Hon har verkligen utvecklats till en sådan fin liten individ. En tjej som charmar de flesta, är go och pussas, har ett himla humör, bestämd och envis, helt orädd, en j*kel på att klättra överallt, snabb som blixten och Alfons största beundrare. Ja hon är så många saker den lilla damen, världens bästa tjej! ♥
 
På hennes födelsedag gjorde vi egentligen inget speciellt. Vi lämnade av Alfons på förskolan på morgon, sedan gick vi hem och jag blåste upp massa ballonger och gjorde i ordning för att försöka fota henne. Hon var såklart inte så intresserad av att stå och se söt ut där jag gjort det fint, så jag fick ta fram hennes första födelsedagspresent. Nämligen en gunghäst. Hon sken upp som en sol och plötsligt var hon betydligt lättare att fota - tillsammans med hästen såklart.
På eftermiddagen kom moster förbi, senare dök mormor upp och ganska direkt efter kom farfar och Haidie, och sist men inte minst så dök morfar Micke in också. Bjöd på kaffe och lite kakor och hade det trevligt bara.
Linus jobbade borta i Östersund hela dagen så han fick tyvärr inte träffa henne alls på 1årsdagen..
Gunghästen från oss har jag faktiskt köpt begagnad i återvinningstältet på ÅVC, sedan har jag spraymålat den med vintage Chalky spray, sedan har jag suttit och handmålat ansiktet etc på hästen. Innan var den träfärgad med ett liknande ansikte med i fulare färger. Jag är helt klart nöjd med förvandlingen 👌
 
På lördagen hade vi kalas här hemma för Milja så att även Linus och alla andra fick vara med och fira henne. Säger bara tur vi har stort kök med ett stort bord för nu slog vi rekord i detta kök iallafall. Dem som kom var gammelmorfar & Inger, farfar & Haidie, mormor & morfar Micke, moster Linnea, Thomas, Erika, Othilia & Cecilia - och jag och Linus då såklart. Senare under dagen kom även Inger, Mattias, William, Lykke, Ailin och Bella.
Vi bjöd på en choklad och banantårta och en "vanlig" tårta med marsan och hallon. Hade även bakat chokladmuffins med vit choklad, chokladcookies, snickerskakor och hallongrottor. Även om alla åt ganska mycket så blev det ändå kvar rätt mycket. Jag har en tendens att alltid göra för mycket, för jag är rädd för att ha för lite att bjuda på. Säkert många som känner igen sig i det 🙊
Jo jag hade bakat en sockerfri banan och chokladtårta också till våra barn, men Alfons är ju som han är, så det var bara Milja som åt av den tårta - gott verkade hon tycka att det var också.
Hon fick jätte fina presenter, blandannat en Wheely bug (från oss), en klänning, penngar, en Rubens barn docka, två pussel från Done by deer, vinterskor från Sorel, några aktivitetsleksaker med ljud och ljus etc.
Skulle vilja säga att det vart en riktigt bra dag 😊
 
 
Förlossningsberättelse
Idag, för exakt ett år sedan föddes vårat dotter. Jag skäms nästan över hur sen jag varit med min förlossningsberättelse, men nu kändes denna dag helt rätt - vad är inte mer passande än att ni får läsa om hennes födelse på självaste födelsedagen? Var berädd på ett långt inlägg, för här kommer det 😉😍

Tisdag morgon 19 september 06.00 - Linus åker iväg till Älvsbyn för att jobba, och jag ligger kvar i sängen och har lite svårt att somna om. Kring 06.30 får jag någonting som jag misstänker är en värk. Jag ligger kvar och funderar, känner efter och väntar på att det ska komma en gång till. Efter ca 30 minuter känner jag samma sak igen. "Äntligen" tänkte jag och hoppades att det skulle dra igång med regelbundna värkar på en gång. Såklart blev dom inte regelbundna, det kom ca 1 värk var 30e minut och det är verkligen inget säkert tecken på att en förlossning är nära. Samma dag hade jag tid hos min barnmorska för en vanlig rutinkontroll. Mitt sf-mått stod fortfarande still på 36cm, blodtrycket låg lite högt som det gjort innan och hjärtljuden var relativt låga, snittade kring 135 men tänkte bara att det var en sovande period för bebis i magen. Jag berättade att jag haft någon enstaka värk under dagen och barnmorskan önskade mig lycka till och trodde att det kunde vara pågång. Det trodde inte jag.
Dagen fortsatte att flyta på som vanligt. Alfons hade jag på förskolan och jag tog mig iväg för att veckohandla som jag alltid gör på tisdagar. Jag städa iordning hemma och kände mig verkligen redo, skulle förlossningen dra igång skulle huset vara rent och snyggt, kylen och skafferiet full med mat och allt som Alfons skulle tänkas behöva fanns hemma, listan över Alfons rutiner var färdigskriven. På kvällen vid 19 kom Linus hem från jobbet och jag berättade att jag haft lite värkar men inget regelbundet, och Linus säger "Då får jag rätt på datum, imorgon blir det bebis". För som jag skrivit tidigare så har alla fått gissa när bebis ska komma, kön, vikt och längd - Linus hade gissat på den 20e september och var ensam med gissningen.
Medans vi satt och åt våran middag så fick jag två värkar som jag försökte ignorera men Linus såg att jag stannade upp vid varje värk med ett väldigt besvärat ansiktsuttryck, han noterade att jag fått 2 värkar på 10 minuter.
 
Vi gick upp på övervåningen och nattade Alfons och sedan gick vi ner och tittade på teve, jag minns faktiskt inte vad vi såg på. Men dessa värkar verkligen spökade med mig för nu hade jag inte fått någon på en hel timme. Vi gick tillsist upp och lade oss för att sova. Linus somnade snabbt men jag låg vaken en stund. Somnade vid 23.30 kanske. Jag vaknar igen när klockan är kring 01.15 och känner att det kommer värkar hela tiden så jag börjar klocka dem, samtidigt som jag måste skynda mig på toaletten för jag känner hur det vrider om i magen. Jag går tillbaks till sovrummet 01.30 och försöker väcka Linus. Får tillslut liv i honom och vi går ner och han ringer till förslossningen - Vi är välkomna in eftersom vi bor så långt bort, så vi ringer till Pelle och Haidie som kommer, vi visar vart allt finns, lämnar listan och en nyckel och lämnar Arvidsjaur kring 02.30
 
Vägen till Sunderbyn var lika jävlig som den var när vi åkte in och Alfons skulle födas. Jag ville avlida varje gång det var guppigt på vägen och värkar kom. Denna gång tog värkarna fram i magen och bak i ryggen vilket var helt nytt för mig och jag ströckte mig snett över hela framsätet varje gång det kom en värk. Framme på sunderbynssjukhus fick jag stanna av hela tiden för att ta mina värkar så det gick inte så fort att komma upp till förlossningen. Väl framme fick vi komma in i ett förlossningenrum på en gång där det tog blodtryck på mig och körde en ctg. Allting såg bra ut och barnmorskan undersökte mig - Jag var öppen 4cm, MEN jag hade fortfarande kvar typ 1,5cm av tappen.
Jag vart så besviken och hon förklarade att det är vanligt för omföderskor att det går i fel ordning, alltså att man öppnar sig fastän tappen är kvar. Hon föreslog patienthotell och jag fick välja om jag ville ha bricanyl och 2 alvedon eller morfin för att få sova. Jag valde det tyngre utan att tveka - så jag fick en morfinspruta på sidan av rumpan och redan efter några minuter så var värkarna som borta - nu kände jag mig full istället och funderade över om jag valt rätt sovdos. Hur ska man kunna sova när det känns som att man partajat hela natten?
Väl inne på patienthotellet så lyckades jag faktiskt somna ändå riktigt snabbt, klockan var nu kring 05 tror jag.
Jag vaknade någon enstaka gång av att jag kände en värk men somnade snabbt om. Vaknade allt oftare när klockan närmade sig 08 och varje gång jag fick en värk så tog jag upp telefonen och snapade med min bästa vän Inger. Såhär höll det på tills klockan var kring 09.45 - Då väckte jag Linus och frågade om teven, jag fick nämligen inte fram några kanaler men det hade fungerat när vi skulle sova. Jag tog någon värk och sedan gick jag på toaletten för att kissa. När jag satt på toaletten kom värkarna snabbt och gjorde jävligt ont - jag skrek något som jag inte minns till Linus, sedan torkade jag mig och kastade mig på knä på golvet och skrek "Nu spyr jag", det gjorde jag såklart inte, men det kändes verkligen som att jag skulle kräkas här och nu. Värkarna fortsatte och jag bad Linus ringa till förlossningen igen, fast först ville jag veta hur det gått för Alfons på morgon när inte vi vart hemma. Linus pratade med Haidie och allting hade gått bra, sedan ringde han förlossningen och vi var välkomna in för kontroll.
 
Nu kände jag på en gång att jag inte skulle klara av att gå så långt, och Linus har pikat mig så många gånger över hur lång tid det tog att gå till förlossningen när Alfons skulle födas, så jag sa på en gång "Jag kan inte gå, du får fixa en rullstol", Linus försvann och fixade rullstol och jag skulle försöka klä på mig. När han kommer så sätter jag mig i stolen och han börjar leta mina sockar och ger dom till mig, jag tar sockarna och kastar dom på sängen "skit i sockarna, vi måste till förlossningen NU", Linus vill verkligen att jag ska ta sockarna men ger med sig och börjar rulla iväg mig.
Nu i skrivande stund förstår jag att jag kanske inte var så lätt att göra med, haha!
Vi rullde ut och mot hissen då jag plötsligt skriker till igen "Nä nu spyr jag", för det kändes verkligen som att jag skulle spy när som helst och när Linus kör in mig i hissen och ställer mig mot hörnet så tror jag att det är för att jag kunna spy i hörnet. Hur knäppt tänkte jag? Jag spydde inte nu heller men i hotellreceptionen stannar vi av och ber om en spypåse, och vilken lättnad det var att få hålla i den där lilla spypåsen. Jag säger förtvivlat till Linus "Får jag ingen epidural då dör jag fan".
 
Linur rullar mig genom sjukhuset och förbi entren som kryllar av människor, och där sitter jag höggravid i en grå mysdress, en spypåse i handen, ett väldigt besvärat uttryck, morgonfrilla i en toffs och bara fötter. Jag måste verkligen sett ut som drömbilden av en blivande tvåbarnsmamma. När vi kom in till förlossningen så fick vi ett förlossningsrum på en gång, ny ctg togs och barnmorskan undersökte mig. Jag var öppen 4 cm och hade kvar en bit på tappen - nu kändes det verkligen som ett slag i magen, kan man ha så ont utan att det har hänt ett skit, jag trodde inte det var sant och ville nästan börja gråta, klockan var nu 11. Barnmorskan som läst mitt förlossningsbrev förklarar att jag ska få epidural för en läkare var påväg, och undrade om jag kunde vänta till 11.30, Ja det kan jag väl göra, jag var ju utan eda i 6h på min första förlossning så 30 minuter ska jag väl kunna vänta.
 
Eftersom jag inte öppnat mig något mer så sattes det en ingång på min hand för att det skulle kunna ge mig värkstimulerande dropp senare, sedan beslutade dom att de skulle ta mina hinnor. Hon börjar med sina verktyg och upptäcker att det redan är hål på mina hinnor, och det finns inget fostervatten. Hon sätter en elektrod på bebisens huvud och sedan får jag antibiotika genom dropp i hand - jag vet inte när mitt vatten ska ha gått, eller börjat sippra. Hur kan man ens missa en vattenavgång tänkte jag, samtidigt som jag blev rädd då jag vet att det är farligt att vara utan vatten förlänge, och hur länge jag gått utan vet ju ingen, inte ens jag själv.
Barnmorskan hämtade in ett gåbord och ville jag skulle stå vid bordet framför Linus och ta några värkar, sedan skulle Linus få kaffe och jag skulle få lite saft.
Jag tog 2 eller 3 värkar ståendes vid bordet innan jag satte mig på sängen och trodde på riktigt att jag skulle dö av smärta, det tog så fruktansvärt ont och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Barnmorskan frågade hur det gick och jag svara bara "Nä nu kommer det en jävel igen" och jag försöker skrik-panikandas genom värken och hon säger att det är bara bra att dom kommer. Jag vill dö och jag vill döda typ, de kändes som att hon njöt av att jag fick värkar från helvetet - men jag förstår såklart att hon inte njöt av att jag hade ont.
Jag sneglar åt sidan på skärmen där man ser ctg kurvan och på klockan står det nu 11.25 - "snart får jag EDA" är det enda jag tänker på.
 
Värkarna blir outhäärdliga och jag frågar om epiduralen igen och försöker så gott det går att lägga mig ner. Dom frågar om jag vill testa lustgas och jag förklarar att det inte hjälper och känns som en hemsk fylla - men dom ber mig testa den iallafall och ställer ner styrkan så jag får "öva". Jag testar den och tycker inte att det hjälper. Klockan är nu 11.30 och barnmorskan ska undersöka mig före läkaren kommer in och ger mig bedövningen.
"Du är öppen 9 cm och tappen är helt borta Sandra, bra" och jag förstår ingenting, "va, är det sant?" det kommer en värk och hon håller kvar sina fingrar "Nu är du fullt öppen, 10 cm - då blir det ingen epidural". Jag tror jag ska dö och halvskriker i gråten "Skämtar ni med mig? Ni måste ge mig någonting annat, vad finns det?", och dom svarar mig "Lustgas", då skriker jag "Neeeeeej inte lustgas, nu dör jag" och dom skrattar och säger att det kommer gå så bra.
 
Linus får sätta sig på andra sidan om mig och dom frågar om jag vill sätta upp benen på sånadär "ställningar" på sidan av sängen, och jag svarar att jag vill ha det när jag ska krysta men inte nu. För jag var ganska säker på att jag hade det när Alfons föddes.
Jag ligger och tittar i taket och andas desperat i lustgasen som inte hjälper mig ett dugg, jag försöker andas genom värkarna men känner att jag inte alls har kontroll över andningen som jag haft tidigare, jag halvskriker och panikandas för det gör så fruktansvärt ont. När jag sagt att lustgasen inte hjälper alls så höjer dom upp den, den står nu på 50% av vad man kan få (den är alltså snålställd och går att öka upp 50% till). Jag andas i panik och känner fortfarande inte att den ger mig någon smärtlindning alls. Jag frågar om huvudet är långt upp i mitt bäcken och barnmorskan svarar att det är en bit kvar. "Fan jag kommer att dö av smärta" tänker jag, jag tror nu att det är minst en timme bort innan något ska hända, för med Alfons tog det nog 1,5h för huvudet att sjunka ner ordentligt i bäckenet.
 
Jag fortsätter att andas i panik genom lustgasen och utan lustgasen en stund när jag till slut känner att det inte går längre, nu måste jag få trycka på. Detta var också en helt ny känsla som jag aldrig kände under min första förlossning. Barnmorskan säger "tryck lite försiktigt när det kommer en värk om det känns bättre Sandra" och sedan kallar hon på undersköterska och en till barnmorska - klockan var nu 12.00. Jag trycker litegran och skriker i lustgasen samtidigt som jag håller Linus i handen.
Nu börjar kroppen arbeta helt själv och jag behöver inte alls ta i när det kommer en värk, kroppen trycker på av sig själv och vet verkligen vad den ska göra. Det var det här jag hört talas om tidigare men aldrig själv fått uppleva, nu kommer resten av förlossningspersonalen in och gör sig i ordning och min kropp fortsätter att göra sitt, den trycker på när en värk kommer och jag känner att nu kommer bebisen. Jag hör barnmorskan skrika "Åh nej stopp STOPP" och sedan håller hon emot huvudet, några sekunder senare så kommer bebisen. Klockan 12.04 får vårat andra undervärk se dagens ljus för första gången. Bebisen var lite intrasslad i navelsträngen så jag fick inte upp barnet på bröstet direkt eftersom navelsträngen blev för kort, dom fick trassla ut de först. Jag frågar Linus om han såg vad det var för något och barnmorskan tittar upp och säger "vill ni se vad det är för kön?" Vi svarar båda "ja" och hon håller upp bebisen mot oss - "en flicka" trycker jag fram och sedan börjar jag störtgråta och en hel känslostorm drog över mig, och Linus pussar mig. 
20 september 2017, klockan 12:04 kom Milja Olga Eleonor Laestander till världen på sina 3640g och sina 50 cm ♡ 

Höst och foton
Nu är hösten här, det har nog ingen missat och det har vart på besök ganska länga, hoppas den stannar ett bra tag till. Idag har vi vart ute och tagit lite foton på barnen. Jag har fotat Alfons första höst, och andra höst så det var ju självklart att jag skulle fota hans tredje höst också, och Miljas första kan man säga. För förra hösten så var hon ju nyfödd och fotades såklart inte utomhus.
 
I fjol så fotade vi dagen då jag var beräknad med Milja, den 15 september. Nu ett år senare är hon här med all sin charm, glädje och vilja.
👆 Här är Alfons och Linus förra året.
Här är Milja och Linus i år 👇
Och båda två såklart 😄
Dom var ju såklart inte lika sammarbetsvilliga som jag hade hoppats på. Men det blev några bra enskilda bilder och några fins syskonbilder, här kommer dom 🙌
Här är Alfons på ungefär samma ställe förra året 👇😍